Andlig vägledning

Även om jag har ett bra samarbete med min guide och har bra koll på vart jag är på väg så är det bra med en avstämning då och då. Även jag kan hamna i en känsla av tvivel och behöver hjälp att styra upp mig. Funderingar på om det är något jag missar.

Jag har nyligen varit på vägledning hos min lärare, Violeta, och hon pratade bland annat om känslighet. Jag är en känslig person, till mig kan man inte säga vad som helst i tron att det rinner av mig. Somliga tror det för jag visar upp en stark utsida. Få känner till min känsliga insida. Många gånger har jag funderat över varför somliga saker fastnar medan annat försvinner och varför jag har lättare för att suga åt mig negativa uttalanden än positiva.

Jag vet att jag inte är något undantag, jag vet att det är många som fungerar exakt likadant. Jag tränar på att ta emot komplimanger i känslan, att göra dem till min sanning för att överbevisa det mindre positiva som sagts. Till exempel så har jag tidigare berättat att jag under flera år i grundskolan blev mobbad och bland annat fick höra att jag var så ful att jag skulle skämmas för att visa mig ute. Det var min sanning i många år och den meningen sitter där fortfarande men jag jobbar på att känna stolthet över mig själv. För övrigt, fick jag väldigt mycket beröm av Violeta för det arbete jag gör, hur bra jag jobbar och det berömmet suger jag åt mig som en svamp. TACK!

En nära anhörig uttryckte en gång ur sig att jag har elaka, blå ögon. Jag vet att jag har kraft i mina ögon, så mycket att jag ibland inte har vågat se någon annan i ögonen. När jag satt med en klient och ritade en aurateckning på mässan för en tid sedan, kom en energi svävande förbi oss. Jag frågade klienten om hon såg den men hon svarade "Nej, jag är bara helt uppslukad av dina fantastiska blå ögon, jag kan inte sluta att se på dem". Jag blir alldeles rörd när jag skriver dessa ord för de gick rakt in i hjärtat. Hon är inte den enda som har sagt det, jag får höra det ganska ofta faktiskt men jag behöver höra det om och om igen så det kan bli min sanning.

Att vara människa är somliga dagar ett hårt arbete. Själen som bor i kroppen för att kunna känna känslor. Känslorna som är kroppens navigeringssystem, som berättar hur kroppen upplever livet. Vi känner alla olika mycket. Somliga bygger murar runt sig för att slippa känna, jag var en av dem. Höga murar byggde jag för att slippa känna mobbingen, höga murar som jag har fått jobba hårt för att riva. Murar som jag lätt som en plätt kan sätta upp som skydd när egot känner sig hotat men som jag numera plockar bort igen lika lätt. Upp och ner som en persienn. Har du koll på din känslighet och dina murar?

Min förra blogg http://www.camillasänglarum.se/kanaliserat-om-att-lata-kanslorna-visa-vagen kan man läsa som en meditation. Där kan du få en hint om var du befinner dig.

/011e12949fba6e633e5afe4d2fee502a5b8b42347d.jpg