Fortsättning på berättelsen om mitt stjärnursprung

För ett tag sedan skrev jag om hur saker började falla på plats när jag insåg att jag är ett stjärnbarn. Det innebär att min själs ursprung är från stjärnorna. Jag vet att Pejaderna är det ställe jag befann mig på närmast innan jag kom till jorden. Om du inte har läst den berättelsen, har du länken här http://www.camillasänglarum.se/ett-stjarnbarn-fran-plejaderna

Runt den tiden då jag började fundera över mitt ursprung, dök Atlantis upp. Wow, Atlantis, det var stort. Jag har lite minnen från den tiden, det är bland annat därifrån som mitt intresse för astrologi kommer. Jag kommer ihåg att det fanns krafter som försökte trycka undan mina kunskaper, förminska mig och ta åt sig äran. Från den tiden har en del repriserats i mitt nuvarande liv när jag bland annat under min uppväxt fick höra att jag inte skulle tro att jag var något bara för att jag råkade leverera ganska bra i skolan. Nej då, jag lovar, jag ska inte tro att jag är något.

Det där med Atlantis var stort för mig eftersom det stället var lite mer känt än Plejaderna. När jag träffade någon jag kände igen men visste att jag aldrig hade träffat, var standardrepliken att vi säkert kände igen varandra från Atlantis. Ja, ja, det var då det. Nu har jag lite mer kunskap än så.

Det gick några år och jag jobbade med mig själv och min andliga utveckling. Funderade inte så mycket över mitt ursprung utan hade fokus på att förstå livet som det var. Så började det röra på sig lite igen, jag ville veta mer, jag ville förstå. Hösten 2017, dök Lemurien upp inuti mig. Som en blixt från klar himmel. Jag bara visste att jag hade levt där. Var tvungen att köpa en Lemurienkristall, veta mer om Lemurien och började söka vilka mer i min omgivning som jag kunde känna hade samma ursprung. Jag identifierade några och det var väldigt kraftfullt. När jag mediterade med min lemurienkristall första gången, fick jag besök av en E.T. liknande varelse som rev mig lätt på handen. Vid ett tillfälle kanaliserade jag budskap från Lemuriens folk och jag ska dela med mig av några rader.

Hos oss existerade inte avundsjuka och missunnsamhet. Dessa egenskaper/känslotillstånd har tillkommit senare. Detta har skapats av människors girighet.

och lite till

För er är tiden en begränsande faktor. Ni räknar tiden, tiden som går, ert fysiska åldrande. Det gjorde aldrig vi. Vi mätte inte tiden. Vi lät energier fylla oss. Vi hade en större kunskap om kosmos, dess invånare och universums energier. Universum som ni inte ser. Ja, helt ärligt, ni ser inte en bråkdel av allt som finns runt omkring er.

I och med mitt uppvaknande gällande Lemurien, började jag se på Atlantis med helt nya ögon. Lemurien hade en feminin energivibration medans Atlantis hade en maskulin energivibration. Jag som har mycket maskulina energier i mig, tilltalades så klart mycket av Atlantis för det var den energin som jag kunde identifiera mig med, men det har svängt nu. Lemurien har för mig en behagligare energi. Men båda behövs. Ytterligheter skapar obalans. Vi behöver både det maskulina och det feminina, det räcker inte med en av dem. I en av mina kanaliseringar av Jesus och Maria Magdalena, kom det lite mer information om det. Den länken har du här http://www.camillasänglarum.se/kanaliserat-budskap-fran-sananda-180219

Jag kan inte på något sätt bevisa att det jag berättar är sant. Att det är så här det har varit. Men för mig spelar det ingen roll. Det känns rätt hela vägen in i hjärtat så jag tvivlar inte en millimeter på detta. Men berättelsen tar inte slut här. Jag hamnade hos Ann-Sofie, hon som kanaliserar Jesus, som jag berättade om i inlägget om Plejaderna. Jesus berättade att jag verkade på Plejaderna och han berättade också att jag därifrån gick ner till Lemurien. Han berättade lite om frekvenser och dimensioner och så fick jag en symbol som jag kan använda mig av i mitt arbete. När jag satt hos Ann-Sofie och tog emot informationen, kändes det så rätt. Det kom en del som jag aldrig hade hört talas om men som gick att googla. För henne och det arbete hon gör, är jag väldigt tacksam.

Min väg framåt fortsätter. Mitt sökande efter mitt ursprung för om detta stämmer, har jag bara levt på jorden till och från i 200 000 år och det är lite. Egentligen är det inget sökande, det är pusselbitar som faller på plats efter hand som jag är redo att ta emot dem.

/man-ar-som-en-lok.jpg

 

 

 

17 jul 2018