Jag hade kunnat dö

Ibland berättar jag om hur jag bytte livsväg när jag gick in i väggen. Att jag förmodligen har min dåvarande guide att tacka för mitt liv. Den där måndagen i maj 2011 då jag var på healingkurs och bad min guide jobba med mig den dagen och han sa till mig att han skulle det om jag lovade att avboka alla jobbuppdrag den kommande veckan. Jag lovade och på kvällen såg jag till att avboka allt utom golfrundan som var planerad med en kund på fredagen. Efter det kom jag aldrig tillbaka till mitt arbete mer än att försöka vistas i lokalerna.

Den där måndagen i maj då jag tog emot hjälpen är i princip allt jag minns från den tiden och åren innan. Det mesta är raderat ur mitt minne och kanske är det så det ska vara? I min bokhylla har jag en skrivbok, jag hade den som dagbok den första tiden av min sjukskrivning. I den ligger några lösa papper med handskriven text som handlar om hur arbetslivet var ungefär ett och ett halvt år innan jag kraschade, tror att jag skrev dem i maj 2011.

Igår fick jag ett infall och gick för att läsa det jag hade skrivit. Vilken mardröm! Jag kastades tillbaka i tiden och hamnade i oro och ångest igen. Min kamp för överlevnad, hur jag inte förstod vad som hände, hur min närmaste omgivning inte förstod vad jag gick igenom. Inte en enda gång har jag skrivit att någon kom för att hjälpa mig med något jag inte bett om, inte en enda gång har jag skrivit att någon tog hand om något åt mig så att jag skulle kunna vila. Jag kämpade i motvind - eller så hjälpte det mig att komma vidare. Kanske stärkte det mig, vad vet jag och det där är historia nu. Men hur det än är så är det plågsamt att läsa. Jag är ingen dramaqueen som slår på stora trumman. Jag tiger mest och tar mig igenom det jag ska ska och kanske får jag skylla mig själv som gör så.

Igår när jag läste i min dagbok så förstod jag än en gång att döden hade kunnat vara en utgång för mig 2011. Jag beskrev hur jag knappt kunde stå på benen när jag klev ur bilen efter att ha kört, min kropp var sönderstressad och min hjärna fungerade inte som den skulle, en olycka hade kunnat inträffa. Vid något tillfälle skakade kroppen av oro och ångest och det gjorde ont att leva. Jag har inte läst allt, kanske ska jag låta det vara så. Det gör ont att bli påmind om hur jag upplevde det jag gick igenom och återuppleva den där känslan av att ingen förstod. Den där känslan av total ensamhet. Detta är något jag inte önskar att någon någonsin ska behöva gå igenom. Snälla, stoppa innan det är för sent!

/backspegeln.jpg

24 okt 2016

Comments powered by Disqus

 

 Tryck gärna gilla om du har facebook och gillar min sida

 

 

Senaste bloggen "Högkänslighet och mat" 171107

 

Nyhetsbrev för november 2017

 

Länkar till andra som jag rekommenderar

 

Berättelse från livet

 

Camillas änglarum på facebook

 

Jag har F-skattsedel och är momsregistrerad

 

Nyhetsbrev