Juli 2012

12-07-30     I sex dagar har vi varit igång med vårt hus nu. Bilen fylls med saker varje gång jag kör dit, saker som jag sedan packar upp. Alla Patriks saker är uppackade. Jag fixar och donar med mitt medans Patrik håller på med det nya rummet. Jag har alla tre barnen att ta hand om, laga all mat och fixa fika till alla.

Att ha oklara saker är verkligen inte min grej. Står inte ut med att ha saker stående överallt. Därför var jag också helt slut igår kväll. Nu kommer två av mina egenskaper fram, målinriktad och uthållig. Kör så det ryker och hinner inte med återhämtningen ordentligt. Jag förstår att jag kunde gå in i väggen för så här hade jag det på mitt arbete under en lång period. Jag kämpade för att beta av och komma ikapp men lyckades aldrig. Det åt upp hela mig för jag fick aldrig känna mig nöjd. Nöjd blir jag inte förrän jag är färdig och det blev jag ju aldrig på mitt arbete. Varje dag som jag åker ifrån vårt nya hus ser jag till att ha avslutat så jag känner mig nöjd.

Att vara nöjd är viktigt, det är då som vi kan må bra. Är vi nöjda när vi lägger oss på kvällen sover vi bra för då kan hjärnan slappna av och därmed blir återhämtningen bättre. Mitt tips till dig är att du, innan du går och lägger dig på kvällen, funderar ut något som hänt under dagen som du är nöjd med. Där har du en nyckel till god sömn. Ett av mina må bra mål i livet är att vara nöjd för det är en skön känsla. Prova och känn efter!

12-07-28     Vi har fått vårt hus nu, jag och Patrik. Det var i tisdags och sedan dess har vi varit där varje dag och pysslat, packat upp och myst. Lite hårt jobb också. Igår var vi och tömde förrådet Patrik hade hyrt för sina möbler och efteråt handlade vi de gipsskivor med mera som behövs för att bygga ett rum till på ovanvåningen. Barnen ska få ovanvåningen för sig själva inklusive ett gemensamt tv-rum. Det känns så bra. När vi kom dit i onsdags morse och satt i trädgården sa Patrik "Hör du hur tyst det är?". Tänk att det kan vara så tyst i Malmö. Riktigt härligt.

Trevliga grannar verkar vi också ha fått. Två har vi hälsat på och pratat med. Mannen tvärs över gatan kom direkt och hälsade oss välkomna. Han har bott 30 år i sitt hus och lovordade gatan. Grannarna vid sidan om sa att man håller koll på varandras hus när man åker bort och så vidare. Det låter bra tycker jag för det är mer än vad jag har haft i Veberöd där jag bott i 15 år. Jag känner inte ens alla mina grannar trots att det är i princip samma som bor här nu som när jag flyttade in.

Nu är det dags att samla ihop dagens skörd av saker som ska med till Malmö. Skriver mer en annan dag.

12-07-22     När jag var liten fick jag lära mig "Sköt dig själv och skit i andra". Det kanske inte innehåller det bästa ordvalet men nog ligger det lite sanning i det? Varför är somliga människor hela tiden så fixerade av vad alla andra gör, eller inte gör, att de helt glömmer bort att de själva har fel och brister. Vad och hur andra gör är egentligen ganska ointressant. Vilka beslut som fattas och varför. Vi har alla olika personligheter och det är bara vi själva som kan ändra på det vi inte tycker om. Jag har efter många års kamp accepterat att jag är den jag är. Somliga egenskaper vet jag att jag har fått med generna, somliga har kommit med mig från tidigare liv och en del har jag väl helt enkelt fått för att jag ska kunna göra det som är min livsuppgift.

Jag har en tävlingsinstinkt som jag inte vet varifrån den kommer men som jag faktiskt vill ha. Den är en del av mitt driv, det är den som gör att jag både strävar och kommer framåt. Jag har en uthållighet och en envishet som gör att jag inte ger upp i första taget. Min svårighet ligger i att komma till avslut, det där sista innan man kan känna sig riktigt nöjd med sig själv. Men jag vet att jag är sådan och det ger mig också möjligheten att göra något åt det. När jag känner mig missnöjd med att inte ha avslutat något, kan jag nu förlåta mig själv för det, det är sådan jag är. Det är en av mina brister.

Det är självkännedom och förståelse för sig själv som gör att vi kan utvecklas och därmed växa. Jag har egenskaper och ett sätt att vara som kan kräva plats, men varför ska jag inte få ta den platsen lika väl som att någon annan gör det? Det finns människor som inte vill synas eller göra mycket väsen av sig och det accepterar jag. Det finns människor som tar mycket mer plats och vill synas ännu mer än jag och i de sammanhangen kan jag känna att jag inte syns men det gör ingenting för det är också något att lära sig av.

Det jag vill få sagt med detta, är hur viktigt det är att vi ser oss själva och vår plats här på jorden. Lär känna och fokusera på dig själv så blir det lättare att acceptera alla andra.

12-07-16     På stranden i Turkiet. Här är vi för femte dagen. Härligt med sol och fantastiska bad. Patrik och jag i varsin solstol, bara vara, läsa en bok, tankar i huvudet. Jag är inte långsint av naturen, det bara äter energi och kan aldrig bli positivt. Men nu har det kommit en sak som tagit fäste, som jag inte kan bli av med. Jag känner mig orättvist behandlad. Mindre värd. Det handlar om hur mina 18 år på samma företag avslutades.

Den sista gången jag mötte min chef var när vi hade vår uppgörelse hos facket. Den gången då han, min chef, och personalchefen sa att de inte trodde att jag skulle bli frisk igen så pass att jag skulle kunna sköta mitt arbete utan att bli sjuk igen. Den dagen mitt företag satte ett pris på mitt huvud för att bli av med mig. Vi tog i hand och sedan var de färdiga. Total tystnad.

Till min fysiska arbetsplats återvände jag två gånger efter det. Första gången för att packa mina tillhörigheter och informera mina kollegor om vad som hänt. Andra gången lämnade jag tjänstebilen och bjöd på kaka. Jag visste inom mig att jag inte skulle bli uppvaktad som andra blivit men jag trodde inte att jag skulle bry mig. Det som hände skulle ju hända. Men på något sätt kan jag ändå inte låta bli. Jag har försökt vara en god kollega. Jag har brytt mig om människor som mått dåligt, pratat med dem. Försökt att muntra upp. Antingen var det ingen som märkte det eller så var det ingen som brydde sig.

När en kollega gick och trillade och tvingades till operation, blev det genast insamling. Stackars honom, måste tröstas med choklad och soduku. När jag blev utbränd och knappt orkade ta hand om mig själv och mina barn, fick jag väl skylla mig själv. När företaget gjorde nedskärningar och förtidspensionerade kollegor, ordnades det insamling för avtackningspresenter. Jag är också en del av nedskärningarna men jag fick en blomstergrupp, köpt för pengar som förmodligen inte var insamlade.

Jag vet att livet inte är rättvist och att jag säkerligen fick detta för att lära mig något. Det har snart gått två månader och jag kan ännu inte se lärdomen. Men det kommer, jag vet bara inte när. Det är också mitt budskap till dig som läser detta. Se din svårighet och försök finna meningen i den. När du förstår kan du släppa taget och gå vidare.

12-07-08     För en tid sedan fick jag för mig att jag skulle lära mig göra skyddsänglar för vad passar väl bättre än detta till att sälja i mitt änglarum. Jag fick hjälp av Maria som driver en pärlbutik där jag bor. När jag går in för något, gör jag det till 100%, det finns inget mellanläge. Följden blev alltså att jag köpte hem en hel del saker för att kunna producera. Jag har sålt och gett bort ungefär 25 stycken och jag har säkert 40 stycken som ligger och väntar på en ägare. Sedan fick jag för mig att jag inte bara skulle göra dem för att ha i halsband eller nyckelring utan även som örhängen. De är så underbara. Gjorde ett par som jag till slut inte kunde motstå utan behöll själv där kroppen är gjord av ametist, min sten.

En väninna till mig sa att ängeln hon bär i en halskedja för tur med sig, att hon känner det. Nog är det så att energierna i mitt kärleksfulla skapande sätter sig i det jag gör. Varje ängel är unik och skapad med kärlek. Det är skillnaden från mycket vi köper ute i affärerna där det bara är pengar som styr processen. För mig känns det som att var och en som köper ett smycke eller får ett av mig, samtidigt får lite av min kärlek.

Sedan kom jag på att jag nog skulle lära mig tillverka andra smycken. Sagt och gjort, nu har jag lärt mig att virka med pärlor. I helgen har jag gjort två armband. Jag är en teoretiker av stora mått i grund och botten så jag kan inte påstå att min högra hjärnhalva, den kreativa, är speciellt tränad. Jag hoppas att det kan bli ändring på det så jag dessutom kan komma igång med målandet som universum har påmint mig om mer än en gång. Jag målade en del i vintras men jag får liksom inte det där behövliga flödet med inspiration.

Jag har ett inre driv, det är det som för mig framåt. Det är det som gör att jag kan ta itu med och göra något av mina idéer. Det är det som hjälper mig att ha tålamod till att bli bra på något. Men det är också det som gjorde att jag blev sjuk. När drivet gör att jag glömmer allting annat och tar för stor plats, då är det dags att backa. Det vet jag. Jag kan inte säga att jag lärt mig ta hand om det än men tack vare insikten har jag möjlighet att lära mig det!

12-07-05     De första två flyttlådorna är packade och mer än så blir det nog inte idag, för det kändes. Även om jag flyttar för att jag vill, så känns det när 15 år i detta huset ska packas ner. Det är dax att avsluta nu. Det kommer att bli ett visst sorgearbete, jag har redan gråtit lite.

Jag växte upp i Veberöd och oräkneliga är de gånger då jag har cyklat genom Uggleparken och tittat ner på och fascinerats av det där huset som såg så inbjudande ut. Det där huset jag och min mamma gick förbi strax före midsommar för 15 år sedan, då jag sa till henne "Det huset skulle jag vilja ha" för att efter några hundra meter komma till banken där huset fanns på en Till Salu-skylt. Det blev mitt, mitt drömhus. Det enda jag velat ha, fram tills nu.

För vi har hittat ett nytt drömhus, jag och Patrik. Vi hade varit runt och tittat på en del andra när vi klev in i det och båda direkt kände: här ska vi bo. Vi lade ett bud där och då. Efter 45 minuter. Mäklaren tittade på oss och undrade om vi menade allvar. Han kunde inte riktigt tro sina öron. Det gick inte riktigt så lätt för lite budgivning blev det men det gick ändå ganska snabbt. Patrik och jag förstod inte mycket heller till att börja med för snabba beslut är ju knappast något som ligger i vår natur.

Vi har lite att göra innan vi flyttar in men vi kommer att få det bra där. Patrik och jag tillsammans med våra tre flickor. Huset har allt vi behöver och i källaren ska vi göra iordning ett rum där jag kan ha min mottagning. Där jag kan hjälpa människor på olika sätt, som det är menat. För jag vet att det är meningen!

12-07-03     Hjärnan är ett mysterium. Jag har själv blivit drabbad av en hjärna som tog time-out på grund av att jag hade slitit för hårt på den. Det är läskigt att hjärnan bara kan bestämma sig för att inte vilja samarbeta mer. Att inte komma ihåg enkla saker. Att se människor och känna igen men att inte få fram vem de är och deras namn, trots att jag vet att informationen finns där inne någonstans. Att ha svårigheter att hålla igång en konversation för att hjärnan varken orkar hänga med i samtalet eller komma på någon nytt kreativt att säga. De som känner mig, allra helst mina barn, vet ju att jag kan prata ganska mycket. Som tur är, visste jag att hjärnan skulle börja fungera igen någon gång. Jag visste bara inte när. Jag är glad över att jag har en positiv livssyn, att jag inte ger upp.

Resan har varit lång. Kanske är det tur att jag inte visste hur lång tid det skulle ta. Jag kan inte säga att det känns som om hjärnan är helt återställd, förmodligen kommer den heller aldrig att bli som förut. Det kanske inte är meningen heller. Vi, min hjärna och jag, får helt enkelt göra det bästa av det på vårt sätt. Med våra förutsättningar. Det fanns en mening med att det hände och det har jag vetat om hela tiden. Det kommer jag alltid att påminna mig själv om. Säkerligen är det inte sista gången jag skriver det här heller.

 

 Tryck gärna gilla om du har facebook och gillar min sida

 

 

Senaste bloggen "Högkänslighet och mat" 171107

 

Nyhetsbrev för november 2017

 

Länkar till andra som jag rekommenderar

 

Berättelse från livet

 

Camillas änglarum på facebook

 

Jag har F-skattsedel och är momsregistrerad

 

Nyhetsbrev