Augusti 2012

12-08-13 Idag känner jag tacksamhet. Jag vet inte helt säkert vad det är som gör det. Kanske kommer det av att jag nästan fick mitt hus färdigstädat i lördags och att jag därför kan avsluta allt idag. Fönsterputsare har jag anlitat och han kommer idag. Förra gången han var hos mig putsade han så fint att barnen trodde att fönsterna för öppna när de var stängda, ett gott betyg tycker jag. Så därför har jag anlitat samma man igen. När han putsar ska jag gå över med dammsugaren och dammtrasan en gång till och städa uterummet. Tänk att en börda så tung att man knappt orkar stå upprätt, helt plötsligt släpper taget. Jag är så tacksam för detta.

Vi har nu gått in i den sista veckan före skolstart för barnen. Alla tre ska börja i ny klass, tyvärr kom de inte in på samma skola. Denna veckan ska vi delvis ägna åt att hitta bästa vägen till den skola där mina barn ska gå för den ligger en bit bort. Kanske är där öppet så vi kan gå in och ta oss en titt också. Hannahs skola är lite närmare och dit tar vi oss lätt, även den ska vi försöka ta oss en titt på. De pratar inte jätte mycket om denna omställning men det kommer nog att börja pirra mer och mer efter hand som den stora dagen närmar sig.

När skolan börjar, då ska jag få lite egentid som jag saknat hela sommaren. Det är dax att vårda Camilla också. Nästa vecka och veckan efter har redan en del inbokat. Då kan jag lämna hemmet utan att behöva tänka på att barnen blir själva. Det är hög tid att tänka på vilken kurs jag ska gå. Jag har hittat en som intresserar mig väldigt mycket för jag fick en affärsidé med den. En affärsidé som handlar om samarbete med andra. Den tror jag väldigt mycket på. Att komma på detta betydde mycket för mig eftersom jag verkligen har velat komma på något annorlunda. Något som inte alla andra gör, och nu har jag gjort det. Tacksamhet igen. I och för sig fick jag basen lagd i en meditation i höstas när jag bad om råd men då tolkade jag meditationen lite fel. Nu försår jag den fullständigt!

Jag påminner dig som läser detta att reflektera över känslan tacksamhet. Gläds åt känslan varje gång den kommer och känn hur den berikar livet!

12-08-10 En vecka har nu gått sedan flyttlasset gick till vår nya bostad. Men för den sakens skull innebär inte det att allt är frid och fröjd. Nej då, det gamla huset ska städas ut och framför allt så blev där en hel del saker av blandad karaktär kvar. Som jag har jobbat med detta. I många timmar har jag gått där och försökt få ordning på allt men det är inte så lätt när man är själv. Att vara två gör inte att saker går dubbelt så fort, det går ännu fortare för man inspirerar varandra och känner verkligen hur det går framåt.

Igår när jag körde dit, undrade jag verkligen hur jag skulle orka ytterligare en dag, den fjärde av fem möjliga. Tack och lov hade min mamma lovat att hjälpa till så hon drog ett tungt lass igår. Hon tog hand om finliret med köksskåp, ugn och några andra skåp. Det där som tar en evinnerlig tid och arbete som inte märks när man tittar in i ett rum. Jag är så enormt tacksam över denna hjälp. Det och att jag har ordnat någon som barnen kan vara hos när arbetet går vidare imorgon gör att jag nu kan tro att jag ska bli färdig någon gång. Igår var det dåligt med det. Då tänkte jag bara att jag aldrig kommer att bli färdig. Idag är jag optimistisk. Patrik ska åka med och hjälpa mig med att få allt bortsorterat till tippen. Jag kanske kan bli färdig imorgon. Det hade varit fantastisk att kunna släppa det sedan fram till överlåtelsen som är på onsdag morgon. Sedan, på onsdag, då kan jag slappna av. Då ska min återhämtning påbörjas. Jag har ju gjort av med energi den senaste veckan som jag egentligen inte har. Jag om någon vet som händer om det mönstret inte bryts. Jag är livrädd för att kollapsa av utmattning igen.

12-08-06 När vi går över till andra sidan, alltså när vi dör, får vi se vår livsfilm. Vi får se den ur vårt eget perspektiv och andras för att förstå hur vårt agerande, vårt sätt att vara, har påverkat andra. Jag har funderat lite på det där. Hur ska vi kunna se vår livsfilm flera gånger om vi levt i 90 år? Det känns som om jag fick en del av svaret härom dagen. Den allra sista kvällen i mitt hus, satt jag ensam i soffan och helt plötsligt var det som om 15 års minnen vräktes över mig. Jag fick se en vägg som inte finns längre och jag blev bryskt påmind om att livet kan ta vändningar som man inte förutsett. Det var en otroligt dramatisk känsla och jag blev så överväldigad att jag grät länge efter.

När jag skaffade barn, fanns en skilsmässa inte med i planeringen. Mina barn har växt upp i ett och samma hus och aldrig flyttat. De har haft sin trygghet där. Nu har de inte det längre. Den känslan var jobbig. Men nu är vi inflyttade i det nya huset och de har fått sina rum. Min yngsta dotter är väldigt glad. Hon somnar nöjd på kvällen. Den äldsta dottern tycker väl att det är lite tråkigt, att det inte finns så mycket att göra. Om två veckor börjar skolan och det känns bra att vara på plats här i god tid så alla hinner komma in i det nya sättet att leva. Vi är ju fem stycken i familjen nu.

Vetskapen att saker inte händer utan anledning är en skön känsla. Jag vet att jag och min före detta man möttes och skildes av en anledning. Jag vet att jag och Patrik har skilts åt i tidigare liv och nu har vi hittat tillbaka till varandra. Allt har sin tid, nu är det vår!