En liten berättelse om lycka - repris

Den här lilla historien skrev jag som en meditation för st-germain.se för nästan exakt fem år sedan. En vacker text som tål att läsas igen...

Det fanns en tid, det fanns en plats där livet lekte. Som barn var vi alla. Utan bekymmer. På ängen vi dansade. Vind, blommor, solens strålar, fåglar, fjärilar. Glädje, respekt, alla var vi lika. Alla var vi ett. Med kärlek vi såg på varandra. Med tacksamhet över att vi hade varandra. Vi kände lycka. Lycka över livet. Medvetna om denna fantastiska känsla som uppfyllde oss alla. Vi tog ansvar för våra liv. Inget lämnades åt slumpen. Vi gjorde alla det som var menat. Vi arbetade för att vårda moder jord. Att vårda hennes energi och tillgångar. Se henne som en del av oss, vi var alla en del av alltet. Lyckliga med det vi hade, vår samhörighet i centrum. Vi alla njöt. Såg med kärlek på varandra.

Tills en dag då molnen tornade upp sig, mörkret sänkte sig över vår idyll. En vandringsman kom på vägen. Bad om skydd för natten. Med kärlek bjöd vi in denna man. Med kärlek såg vi på honom som en av våra egna. Mannen hade många historier att berätta. Långa sträckor hade han vandrat. Genom dag och natt. Ensam på sin färd. Han sökte. Sökte efter lyckan. Han visste att den fanns någonstans. Han hade hört talas om den. För honom var lycka bara ett ord. Mannen visste inte vad lycka var, hur lycka kändes. Han hade vandrat dag och natt. Frågat människor efter vägen till lyckan. Ingen hade något svar. Ingen kunde berätta vad lycka var. Människor han hade mött, levde inte i harmoni med livet. Människor han hade mött, levde utan att se vad de hade. De såg hårda och slitsamma liv. Det var så de valde för de visste inte annat. De såg inte att de i själva verket jobbade för en gemensam framtid. De såg inte att de alla hörde samman. De såg inte samhörigheten. Så varje dag fick mannen vandra vidare. Fortsätta sitt sökande efter lyckan.

Han kom till oss med sina berättelser. Vi såg med förfäran på varandra. Förfäran över hur någon kan välja bort lyckan för att istället välja att lida. Vi hade aldrig hört talas om detta. Ett mörker sänkte sig över våra medvetanden. Hur skulle vi kunna bli lyckliga igen efter att ha fått uppleva detta elände? Vi såg på varandra och blickarna sa att vi hade ett val. Vi kunde välja lyckan och låta den lysa upp vägen för dem som söker. Eller så kunde vi välja att lida med dem som lider. Vad väljer du?