Att programmera om tankarna

En vän frågade mig för ett tag sedan om jag ville vara med på en 21-dagars meditationsutmaning. Min spontana reaktion var, nej, usch, 21 dagar med måste. Under min utbildning till mindfulnessinstruktör var det meditation sex dagar i veckan i åtta veckor, den gör jag nog aldrig om. Klarar inte av att jag måste göra något varje dag.

Ändå frågade jag efter tidsåtgången per dag och valde att tacka ja. 21 dagar, så farligt kunde det ju inte vara. Varje dag lyssnar jag på en ljudfil med meditation i 15 minuter och varje dag får jag en uppgift att reflektera över. Jag har en bok som jag skriver i.

En dag var uppgiften att skriva ner fem saker som begränsar mig så som till exempel attityder, vanor, tankar, känslor, hur jag vårdar mig och tron om mig själv. Jag skrev ner mina saker. Dagen efter var uppgiften att välja två begränsningar att transformera. Okej. Jag läste det jag hade skrivit dagen innan och konstaterade att mina tankar om mig själv faktiskt inte stämmer överens med verkligheten. Att det hjärnan beskriver som hinder faktiskt inte existerar. Rädslor som hjärnan presenterar gäller inte längre för det är inte så jag lever.

En del av tankarna är inte ens mina egna. Det är andras sanningar som jag har tagit som mina. Andras tankar och önskemål om hur jag ska göra eller inte göra som jag har låtit få ta plats i mig.

Hjärnan är kopplad till egot och egot har HELT missat hur galet mycket jag har gjort som jag aldrig någonsin ens i min vildaste fantasi trodde att jag skulle göra för bara 10 år sedan. Egot har helt missat att jag låter min intuition vara min vägvisare och hur jag förändras och förändrar saker hela tiden efter hand som det poppar upp. Det är gamla programmeringar som det är dags att släppa iväg en gång för alla för att låta nya sanningar ta plats. Det var en otroligt befriande insikt och wow så utvecklande det är att reflektera över olika saker.

Denna insikt är STOR för mig. JÄTTE STOR, för jag har inte fattat det tidigare. Det är otroligt befriande och nu ska vissa delar av synen på mig själv bort, bort, bort. Jag har jobbat med mig själv och min utveckling i snart tio år och jag är helt förbluffad över att en så här stor grej liksom bara kunde trilla ner i mitt knä. Hur jag har kunnat missa detta i alla dessa år!

Tack Jenny för att du bjöd in mig till detta, jag är så tacksam, TACK!

/du-duger.jpg