En vän

Jag har en vän som är speciell. Jag tillåter mig att kalla honom min vän trots att jag bara har träffat honom på kurs två gånger, vi bor ganska långt ifrån varandra och vi har inte så mycket kontakt. Men han vann en plats i mitt hjärta första gången jag träffade honom. Den där kvällen då vi satt tillsammans vid middagen och han berättade sitt livs historia för mig. Han är idag runt 50 år och har levt med HIV i mer än halva sitt liv. Tänk att få detta besked för så länge sedan. På den tiden då det talades hysteriskt om denna sjukdom. Det var en tid i skräck för många.

Jag vet att han tar bromsmediciner och hur biverkningarna av dessa kan påverka honom. Den ena gången jag mötte honom var han påverkad, trött och det märktes att han inte var på topp. Men han kommer tillbaka och berättar glatt när han mår bättre igen. Det är lika fantastisk varje gång jag får höra det. Han har haft andra svåra motgångar i sitt liv, mer än så tänker jag inte skriva utom att jag beundrar hans styrka och mod. Somliga kanske kan tro att det handlar om att tycka synd om en människa som har fått dessa motgångar men jag känner det inte så för det är inte det han förmedlar. Han beskriver inte sitt liv ur ett offers perspektiv och jag tror att det hjälper honom vidare på hans väg.

Om två veckor ska jag förhoppningsvis bli diplomerad som mindfulnessinstruktör. Utbildningen började i januari och den har bestått av några kursdagar och självstudier däremellan. Genom att leva sitt liv i mindfulness, får livet en ny innebörd. Jag har idag skickat in mitt arbete i detta ämne. Många tankar och känslor har gått igenom min kropp. Jag har börjat se mitt liv ur ett nytt perspektiv - igen, jag har fått ett nytt medvetande om hur det ska vara. Mindfulness i kombination med de teoretiska kunskaper jag har från mina andliga utbildningar har gett mig en bra helhetsbild. Jag valde mindfulness delvis för den vetenskapliga aspektens skull, jag vill inte bara hålla på med det andliga, men jag ser nu hur bra de kompletterar varandra.